Vätternrundan abstinens och tillbakablick

Jag är allt lite avis på alla som ska ge sig ut på sina 30mil på cykeln under kvällen/natten. Insåg under starten förra året att jag hellre cyklar än står vid sidan och tittar på, det kröp rätt bra i cykelnerverna när jag såg cyklist efter cyklist ge sig iväg runt Vättern. Så nu är ju frågan. När gör jag om det? Nästa år blir det tjejvättern, men tror jag nöjer med det. För att klara en hel runda krävs det en hel del träning och hela livet kretsar kring cykling månaderna innan. Vet inte om jag är beredd på det kommande året, men 2014 kanske det kan vara dags igen. Tredje rundan på en 3:e cykel med då? Vem vet?

Då detta är första året jag faktiskt inte är hemma i Motala under cykelveckan så sitter jag här istället och tänker tillbaka på 2010. Mitt livs prestation, kan inte fatta att det redan är 2 år sedan jag cyklade alla 3 loppen. Hur fanken tänkte jag när jag beslutade mig för det?
Jo, det vet jag faktiskt. 2009 var jag anmäld till tjej och halvvättern. Skulle bli premiären på halvvättern. Redan då var planen att köra vätternrundan 2010, samt 1 av de andra. Antagligen tjejvättern helgen innan, sista träningspasset liksom. Men så kom den 28april… För er som inte vet vad det innebär så blev jag påkörd då. När jag insåg att jag kunde glömma cyklingen lite mer 1 månad senare, var det nästan jobbigare än att bli påkörd. Så mycket betyder cyklingen för mig! Det tog inte många dar innan jag bestämt mig för att ta revansch nästa år, och då blir det allt sa jag! Sagt och gjort, när anmälan öppnade 1sep anmälade jag mig till alla 3!!! 3-4 dar senare tyckte min vänstra knäskål att den skulle hoppa ur led… Ny operation och rehab i i ett halvår! Men ge upp drömmen? Aldrig! När jag talade om för min sjukgymnast i slutet av sep vad jag skulle göra nästa juni sa hon: Bra, då har vi ett mål! Cyklade första gången precis innan jul, med vissa problem. Men jag kom till start i juni, mot alla odds i stort sett!

Lite rolig fakta om mina rundor: -08 började jag stortjuta på luxorrakan i Motala, när jag insåg att jag klarat det. Detta är för er som inte vet 5min från målet. 2010 kom tårarna redan 1mil från mil, i Lemunda. Då pga att jag insåg att jag cyklat 55mil på en vecka. Men min kropp hatade mig då, jag hade ont i varje cell. Den smärtan alltså, fy fan. Men det gick!!! Jag är så stolt över att ha gjort det, men jag kommer aldrig göra om det.

Min motivation dem senaste 2åren! 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s